torsdag 16 oktober 2014

Tårarna - Les sanglots (12)

Jaqueline och Kiki fortsatt hemåt. Det blev mörkt ute och trots det fina vädret från de senaste dagarna kände man att hösten var i luften. De mötte en grupp ungdomar som cyklade. I stället för att ha hjälmen på huvudet hängde de på styret. Säkerheten var inte ungdomens största prioritet, De var så omedvetna om riskerna, en olycka kunde ske så fort tänkte Jaqueline. Plötsligt kände hon hennes telefon som vibrerade “För du kanske var så mycket bättre själv när du var 15? Jag tror att du har glömt vem du var! Din Paul”. Hon tittade sig runt om. Ingen där. Hur kunde Paul veta vad hon tänkte inuti sitt egna huvud? Hon svarade på direkten: “Spionerar du på mig? Var är du? Varför ringer du inte om du är så smart?”

Hon hade alltid irriterat sig över detta sätt Paul hade att alltid peka på sanigar som var svårt för henne att acceptera. Ja, hon var vildare när hon var yngre, men nu visste hon vilka strider var värda att ta, hon var vis. Att cykla utan hjälm var korkat. Totalt idiotiskt att riskera livet för något så dumt. “Ah ja? När var det senast du riskerade livet? Du var på god väg igår men idag är du nog trött. Det är mitt tredje och sista sms för idag. Om du vill kommunicera mer med mig måste du leva ditt liv mer crazy. God natt! Din Paul”. Om han inte var trevligare än så, nej, då ville hon inte kommunicera mer med honom.
Hon fortsatt att gå hem med arga steg. Kiki lekte i löven i trädgården och hon fick ropa på honom flera gånger för att han skulle komma in. Denna dumma hund, som hon inte ville ha! Paul, han var ju bäst för att hitta på idéer men sen försvann han när det gällde att stå för det! Det var hon som fick ta över i verkligheten” Hon var arg på Paul. Att han hade lämnat henne var en sak, att han hånade henne på avstånd var outhärdligt! Det var hon som hade ansvar för allt nu och hon hade gärna sluppit det!
Hon kände att hon började gråta och helt utmattad satt hon sig på golvet i hallen och lät tårarna rinna. hur kunde hon vara sur på Paul för att han var död… Han hade inte valt sin sjukdom. Hon grät utan spärrar och Kiki kom och la sig bredvid henne. Hon tittade igen på alla meddelanden hon hade fått. De fanns här på riktigt och Paul hade rätt: hon behövde verkligen sluta se på livet så allvarligt, det hjälpte inte henne att känna sig mindre ensam.
När hon hade gråtit kvällens sista tår gick hon upp. Kiki hade lagt sig i tvättstugan och hon önskade honom en god natt. Hon gick själv till sängs med och lovade sig själv att hon skulle försöka. I morgon skulle hon ge sig själv en chans att vara levande.________________________________________________________________________

Jaqueline et Kiki reprirent le chemin de la maison. La nuit tombait et malgré le beau temps, on sentait que l’automne était dans l’air. Ils croisèrent un groupe d’ado en vélos. Les casques, au lieu d’être sur leurs têtes, étaient accrochés aux guidons. La sécurité n’était pas la préoccupation des jeunes d’aujourd’hui, quelle inconscience, un accident bête était si vite arrivé pensait Jaqueline. Soudain, son téléphone vibra: “Parce que tu valais mieux toi quand tu avais 15 ans? Il me semble que tu as oublié qui tu étais! Ton Paul”. Elle se retourna et regarda partout autour d’elle pour voir si elle était suivie. Personne. Comment Paul pouvait-il savoir ce qu’elle venait de penser à l’intérieur de sa tête à elle? Elle répondit sur le champ: “Est-ce que tu m’espionnes? Où es-tu? Pourquoi ne téléphones-tu pas si tu es si malin?”

Elle s’était toujours sentie irritée par cette manière qu’avait Paul de toujours mettre le doigt sur des vérités qui étaient dûres à admettre. Oui, elle était plus sauvage quand elle était jeune, mais à présent, elle était expérimentée et savait quand il fallait évaluer les situations qui valaient la peine de dépenser de l’énergie. Elle n’aimait pas faire des choses en vain et faire du vélo sans casque était vraiment une preuve d’insconcience. Totalement idiot de risquer sa vie pour ca. “Ah oui? C’était quand la dernière fois que tu as vraiment risqué ta vie? Tu étais sur la bonne voie hier, mais je vois que tu es fatiguée aujourd’hui. Ceci est mon troisième sms de la journée, c’est à dire le dernier. Si tu veux communiquer plus avec moi, il faut que tu vives ta vie plus crazy! Bonne nuit -Ton Paul.” Ah et bien s’il était si agréable que ca, non, elle ne voulait pas communiquer plus avec lui.
D’un pas agacé, elle continua le chemin jusqu’à la maison. Kiki jouait dans les feuilles tombées à terre dans le jardin. Elle du l’appeler plusieurs fois pour le faire rentrer et ca l’agaca encore plus. Ce chien, dont elle n’avait pas voulu! Ah, il était bien gentil Paul avec ses idées de prendre ce chien, mais maintenant, il n’y avait plus personne pour assumer, c’était elle qui avait du reprendre le flambeau! Elle était en colère après Paul. Qu’il la quitte avait été une chose, mais qu’il continue de la narguer à distance, c’était insupportable! C’était elle qui devait tout faire à présent et elle s’en serait bien passé!

Elle sentit des sanglots lui monter dans la gorge et à bout de fatigue, s’assis par terre dans l’entrée et se mit à pleurer. Comment pouvait-elle en vouloir à Paul d’être mort… Il n’avait pas choisi sa maladie. Elle pleurait sans se retenir et Kiki vint se coucher à côté d’elle. Elle regarda de nouveau les messages de son téléphone. Ils existaient bien et Paul avait raison: elle devait arrêter de voir la vie de manière si sérieuse, ca ne la rendait pas moins seule.
Quand elle eu versé sa dernière larme de la soirée, elle se releva, souhaita bonne nuit à Kiki qui s’était couché dans la lingerie et se mit au lit. En s’endormant, elle se jura qu’elle essayerait mieux demain. Elle essayerait d’être digne de la chance qu’elle avait d’être vivante.


tisdag 14 oktober 2014

Hemma igen - Retour à la maison (10)

Konferensens andra dag hade gått som tåget, även om Jaqueline hade känt sig obekväm vid flera tillfällen. Gårdagens natt hade lämnat illaluktande spår på hennes klänning som hon inte kunde dölja med ett fint halsband. Jaqueline hade också varit tvungen att kämpa mot tröttheten. Hon hade inte gjort något crazy alls under den dagen men hon orkade inte riktigt heller. Hon hoppades att det inte skulle straffas genom färre sms från Paul. Han hade förresten varit tyst hela dagen men hon anade att han sparade meddelanden för senare tillfällen.

Efter att ha sagt hej då till Erik gick hon mot stationen för att kliva på tåget hemåt. Hon var glad att åka ett gammalt regionaltåg denna gång, hon mådde så dåligt på snabbtåg när hon var trött.
Hon kom hem efter en resa enligt plan. Hon la hennes handväskan i hallen och sprang direkt in i duschen. Iklädd i de gråa mysbyxorna och en gammal tröja gick hon sedan till Gunilla, med mobilen i fickan.

Gunilla öppnade henne med ett stort leende och Kiki hälsade. Hos Gunilla fick han sova på soffan, vilket var totalt förbjudet hemma. “Så, dessa sms?” undrade Gunilla. Jaqueline visade henne meddelande och förklarade allt som hade hänt sen dess: incitament att leva mer crazy, kvällen på stan med badtofflorna, natten på Best Hits och framför allt denna lättnad hon kände sen dess. Liksom Jaqueline hittade Gunilla ingen rationell förklaring. Så länge Jaqueline mådde bra fanns det ingen anledning att inte följa instruktionerna. För första gången på länge såg Jaqueline levande tänkte Gunilla.

Det började bli sent och Jaqueline behövde lägga sig. Hon lovade att uppdatera Gunilla om något hände och kramade henne god natt. Hon gick hem med Kiki som sällskap. Gåendes kände hon mobilen vibrera i hennes ficka: “Gå förbi skolan på vägen hem!- Din Paul”. Det var inte den kortaste vägen hem, men Jaqueline tog skolans riktning.
_________________________________________________________________________________

Le deuxième jour de la conférence s’était bien déroulé, même si Jaqueline s’était sentie embarassée à maintes reprises. La soirée de la veille avait laissé des traces odorantes sur la robe noire et cela ne se masquait pas avec un collier. Jaqueline avait aussi du lutter contre la fatigue. Elle n’avait rien entrepris de crazy de toute la journée, ne s’en sentait pas vraiment la force mais elle espérait que ca ne la pénaliserait pas dans sa communication avec Paul. Paul avait d’ailleurs été silencieux mais elle imaginait qu’il économisait ses messages pour plus tard.

Après avoir dit au revoir à Erik, elle pris le chemin de la gare pour rentrer chez elle. Cette fois, il n’était pas question de train rapide, mais d’un train régional. Elle bénissait ce choix, qui lui épargnerait de se sentir mal durant le trajet.

Arrivée chez elle après quelques heures de trajet sans encombres, elle posa son sac à main et fila dans la douche. Elle enfila son jogging, un tee shirt et son vieux pull tout défraichit et se rendit chez Gunilla après avoir glissé son téléphone dans sa poche.

Gunilla lui ouvrit avec un grand sourire et Kiki lui fit la fête. Chez Gunilla, il avait sa place sur le canapé du salon, chose qui était interdite chez Jaqueline. “Alors, ces sms, de quoi il en est?” demanda Gunilla. Jaqueline lui montra les sms et expliqua tout ce qui c’était passé: l’incitation à vivre sa vie plus crazy, la soirée en mules de bain, la nuit à chanter du karaoké et surtout le sentiment de légèreté que Jaqueline ressentait depuis. Gunilla, tout comme Jaqueline, ne trouvait pas d’explication rationelle à tout cela. Tant que Jaqueline se portait bien, pourquoi pas suivre la consigne? Elle parraissait vivante pour la première fois depuis longtemps.

L’heure avancait et Jaqueline sentait qu’elle avait besoin de retrouver son lit rapidement. Elle pris Gunilla dans ses bras, la remercia pour l’aide avec Kiki et lui promis de la tenir au courant. Elle pris le chemin du retour, avec Kiki sur ses talons. En marchant, elle sentit son téléphone vibrer dans sa poche: “Passe par l’école pour rentrer! Ton Paul”. Ce chemin lui faisait faire un détour, mais elle biffurqua et prit la direction de l’école.



Best Hits (9)


Erik och Jaqueline hade konstaterat att de inte skulle hinna gå förbi hotellet. Det var bara att ge sig till restaurangen, där de andra redan hade påbörjat middagen. Jaqueline blev glad över den mörka ljussättningen, som dolde lite sina vita badtofflor. Inga konstigheter kring middagen: diskussionerna med bordsgrannen var i vanlig ordning lagom tråkiga, liksom menyn. De flesta runt bordet längtade efter att vara tillbaka till hotellrummet. De flesta hade ett aktivt familjeliv, som innebar en partner som valde TV-program åt dem och barn som hade sovit i master bedroom:et alldeles för länge. Att få sin egna TV och sin egna säng var en lyx som de flesta tänkte nyttja fullt ut ikväll.


Hälften av gruppen försvann direkt efter efterrätten. Jaqueline hade ingen lust att gå hem nu. Promenaden och Eriks sällskap tidigare hade väckt någon ny sorts av energi hos henne. När alla tallrikarna blev tomma föreslog hon de som var kvar att fortsätta kvällen i nån bar. Hennes förslag möttes av överraskade blickar och inga ville följa med, förutom Erik och den nye unga killen Mattias.. Tre personer, det skulle absolut räcka för en trevlig kväll tänkte hon.


De tre lämnade notan till den middagsansvarige och gick ut. De gick lite på moffo och hamnade framför en karaokebar: Best Hits. Vakten tittade ner på Jaquelines fötter. Baren var halv tom, vilket hjälpte Jaqueline att övertala vakten att släppa in henne. Inne var stämningen rätt deprimerande: några ensamma män som verkade lagom fulla stod vid baren. Neonljuset reflekterades mot diskokulan och den lilla karaokescenen var hopplöst tom. Erik tog hand om ölen och Jaqueline beställde några låtar till DJ. Hon gick sedan direkt mot scenen och de första tonerna i Born in the USA hördes. Med hennes mörkaste röst sjöng hon orden från The Boss och de två killarna hjälpte henne med underhållningen. Det blev en lång kväll, under vilken de sjöng låtar som för de flesta var äldre än Mattias själv. De skrek, dansade och spelade luftguitar tills alla lampor tändes, tecken på kvällens slut. De lämnade baren sjungandes Girls just wanna have fun.

Tillbaka till hotellet konstaterade Jaqueline att klockan redan var tre på natten. Hon kändes sig lätt, på ett konstigt sätt. Trött men bekymmerfri. Hon kollade sin mobil och märkte ett nytt meddelande: “Du är på rätt väg men du sjunger fortfarande så dåligt! God natt! Din Paul”. Hon log och la sig, hon tänkte på Paul.
_________________________________________________________________________________
Erik et Jaqueline avait constaté qu’ils n’auraient pas le temps de retourner à l’hôtel avant de rejoindre le groupe. Ils se rendirent donc directement au restaurant où les autres avaient déjà entamé le repas. Jaqueline appréciait la lumière tamisée de l’établissement qui camoufflait un peu ses mules. Le repas se déroula comme il se devait: discussions modérées avec le voisin de table et un menu sans vraiment d’originalité. La plupart des participants attendaient la fin du repas avec impatience pour rentrer à l’hôtel et profiter du luxe d’avoir un lit et une télévision rien que pour soi. La plupart des personnes du groupe avaient une vie de famille active avec un conjoint qui choisissait les programmes télés et des enfants qui avaient bien trop longtemps eu l’habitude de dormir dans le lit conjugal. Un lit d’hôtel, même étroit, était un privilège qui n’avait pas de prix.


Après le dessert, la moitié des convives avait quitté la table. Jaqueline ne voulait pas rentrer tout de suite. La promenade et la compagnie sans contrainte d’Erik lui avait en quelque sorte donné une énergie nouvelle. Quand le repas fut terminé, elle proposa à ceux qui étaient encore là de continuer la soirée dans un bar quelque part. Des regards ébahis acceuillirent sa proposition et à part Erik et le nouveau petit jeune, Mattias, personne ne jubila.Trois personnes, ca suffisait bien pour passer quelques heures sympathiques pensa-t’elle.


Ils laissèrent au responsable du groupe le soin de régler la note et sortirent dans la rue. Quelle direction prendre? Ils se laissèrent guider par l’animation des rues et arrivèrent en face de l’enseigne d’un bar à karaoké: Best Hits. Les videurs regardèrent les pieds de Jaqueline: pas vraiment standing! Le bar était à moitié vide, il ne fut donc pas difficile à Jaqueline d’employer son charme pour rentrer dans l’établissement.


A l’intérieur, l’ambiance était plutôt glauque: quelques hommes seuls et passablement éméchés étaient accoudés au bar. La lumière néon se refletait sur la boule à facettes mais la petite scène de karaoké était désespérément vide. Erik se chargea des bières pour les trois compères et Jaqueline se rendit directement vers le DJ, qui était en charge de passer les chansons choisies par les clients. Jaqueline se rendit ensuite sur la scène et les premières mesures de Born in the USA retentirent. De sa voix la plus rauque, elle entonna la chanson et ses compères se joignirent à elle pour animer le bar. Ce fut le début d’une longue soirée passée à s’égosiller sur des hits qui étaient plus vieux que Mattias. Il y en avait vraiment pour tous les goûts et en plus du chant, ils s’addonnaient à tour de rôle à des solos d’airguitarre ou à des chorégraphies endiablées. Quand les lumières se rallumèrent, ils quittèrent le bar en chantant Girls just wanna have fun à tue-tête.


De retour à l’hôtel, Jaqueline constata qu’il était plus de trois heures du matin. Elle se sentait légère, d’une étrange manière. Fatiguée mais insouciante. Elle jetta un coup d’oeil à son téléphone, elle avait recu un message: “Tu es sur la bonne voie mais tu chantes toujours aussi faux! Bonne nuit! Ton Paul”. Elle sourit et se coucha, en pensant à Paul.


Promenaden - La promenade (8)


Arbetsdagen kom till sitt slut och Jaqueline gick upp till sitt rum. Hon hade mer än en timme kvar innan middagen med kollegorna, tiden räckte till för att besvara de viktigaste mailen av de hundratals hon hade fått under dagen. Något drog hennes utmärksamhet ute: solen. Hon hade gärna gått ut en sväng men mailkorgen väntade. “Lev ditt liv mer crazy”, denna mening ekade i hennes huvud. Strunt samma, hon vek ihop igen sin laptop. Hon skulle gå ut och andas! Hon ringde Erik för att höra om han ville följa med. Hon behövde några smarta övertalningsknep för att få honom att säga “vi möts om tre minuter i lobbyn!”. När hon var på väg att gå ur sitt rum märkte hon ett problem, ett högt sådant: 9 cm. Den långa promenaden hon precis hade lovat skulle bli en tortyr med hennes klackskor! Whatever! Hon tog sin kappa och gick ner barfota till receptionen. Det fanns en SPA i hotellet, de skulle väl kunna låna ett par badtofflor! När Erik kom ner, han var tvungen att stanna och skratta: de vita badtofflorna syntes på flera kilometers avstånd, men varför inte!

De gick genoom Gamla Stan, och över Slussen. Jaqueline hade platta skor men tempot var lågt. Man hörde en oestetisk klap-kalp när hon gick. Några människor vände sig om och tittade konstigt på Jaqueline. Varje leende uppmuntrade henne i hemlighet. Erik var lite generad men han gillade se Jaqueline så bekymmersfri, det hade varit länge sedan sist han såg henne så avslappnad.
När de kom fram på Södermalm såg de en solig och inbjudande uteservering. Jaqueline brukade inte dricka en droppe under veckorna, då hon visste hur ineffektiv hon blev dagen efter. Hon tänkte efter en kvartssekund och tog Erik under armen till ett bord på uteserveringen. “Stanna här, jag kommer tillbaka” sa hon bestämt. Hon gick in i baren och beställde två öl. När hon kom tillbaka vid bordet verkade Erik nöjd med läget och sa “fantastisk idé!”. De pratade om hur dagen hade gått, om slutsatserna men framför allt om alla kollegorna.

Plötsligt ringde något från Eriks ficka: de var sena! Middagsfixaren påminde dem lite surt att det verkligen var dags att möte gruppen på restaurangen. Jaqueline gick in i baren för att betala notan. Det var när hon hörde summan att hon kom på att hon hade glömt plånboken i hotellrummet. Med en självsäkerhet som hon inte kände igen log hon brett och erbjöd sig att diska alla glas på diskbänken för att betala skulden. Hur kunde man säga nej till ett sådant förslag av en kvinna men en klassisk svart klänning och vita badtofflor? Efter en stund, när han såg att Jaqueline inte kom tillbaka gick Erik in och betraktade scenen: Jaqueline, med bägge händerna i diskhon, som diskade hårt!
_________________________________________________________________________________

La fin de la journée de travail arrivait. Jaqueline avait gagné sa chambre d’hôtel et il lui restait une bonne heure avant le diner avec ses collègues. Parfait, elle pourrait en profiter pour répondre à quelques uns de la centaine d’ e-mails qu’elle avait dû recevoir dans la journée. Quelque chose attira son attention à l’exterieur: le soleil. Elle aurait bien pris l’air mais ses mails l’attendaient. “Vis ta vie plus crazy”, cette phrase résonnait dans sa tête. Au diable les mails pensa-t’elle et referma son ordinateur d’un coup sec. Elle irait faire un tour après tout! Elle téléphona à Erik pour savoir s’il voudrait se joindre à elle. Après quelques minutes de persuasion habile, il accepta. “Rendez-vous dans 3 minutes dans le lobby!” En se dirigeant vers la porte de sa chambre, elle se rendit compte qu’elle aurait un problème, et de taille: 9 cm. La longue promenade qu’elle avait promis à Erik se transformerait bien vite en torture si elle avait ses escarpins aux pieds! Qu’à cela ne tienne! Elle pris son manteau et descendit pieds nus à la réception de l’hôtel. Il y avait un SPA dans l’établissement, ils devaient bien avoir des mules! Quand Erik rejoignit Jaqueline, il s’arrêta et se mis à rire: les mules en toile blanche contrastaient avec le reste, mais pourquoi pas!

Ils se mirent à marcher vers la vieille ville et passèrent Slussen. Certes, Jaqueline avait les pieds à plat, mais le rythme n’était pas très rapide. On entendait un disgracieux clap-clap à chacun de ses pas. Certains se retournaient sur leur passage et chaque sourire encourageait secrètement Jaqueline. Erik était un peu géné mais finalement, il aimait bien la fantaisie Jaqueline, ca faisait longtemps qu’il ne l’avait pas vu si détendue.

Arrivés sur Södermalm, une terrasse de bar qui baignait dans le soleil leur ouvrit les bras. Jaqueline ne buvait rien dans les semaines, connaissant les effets peu flateurs de l’alcool sur sa réactivité les lendemains. Elle réflechit un quart de secondes et pris Erik par le bras, l’emmena vers une table à la terasse et lui dit d’un ton autoritaire “Je reviens”. Elle alla au bar et commenda deux bières. Quand elle ressortis avec les boissons à la main, Erik s’était installé à son aise. “Fantastique idée!”. Ils parlèrent de la journée, des conclusions, mais passèrent surtout tous leurs collègues en revue.


Une sonnerie retentit de la poche d’Erik: ils étaient en retard! L’organisateur de la soirée leur rappelait brusquement qu’il était plus que temps pour eux de retrouver les autres au restaurant. Jaqueline se rendit au bar pour régler l’addition et c’est quand le serveur lui dit le montant qu’elle se rendit compte qu’elle avait oublié son portefeuille dans sa chambre d’hôtel. Prise d’un culot qu’elle ne reconnaissait pas chez elle, elle fit son plus beau sourire et proposa au serveur de laver les verres qui étaient sur le comptoir pour rembourser sa dette. Comment refuser à une charmante dame, en robe classique et mules de bain de faire la vaisselle pour payer deux demis? Au bout d’un moment, Erik, s’inquiéta de ne pas voir revenir Jaqueline en terrasse et entra dans le bar pour voir où elle en était. Il éclata de rire en découvrant la scène: Jaqueline, les deux mains dans l’évier, qui faisait la plonge!


Tio - Dix (7)

Jaqueline klev ur tåget. Trots hennes försening ville hon ändå ta tid att ringa Gunilla och höra om allt var i ordning. Medan hon gick till hotellet där konferensen ägde rum ringde hon henne.

"- Gunilla här?
- God morgon, det är Jaqueline. Hoppas jag inte ringer för tidigt?
- Nej, nej, jag har precis kommit hem till dig och hälsat Kiki god morgon. Hur gick din resa?
- Du kommer aldrig att tro det, men Paul sms:ade mig. Helt otroligt! Jag måste träffa dig och prata, har du tid i morgon, när jag kommer och hämtar Kiki?
- Oh vad konstigt! Ja, absolut, du får berätta i morgon!
- Ska göra! Nu måste jag gå, Ha en bra dag!"

Jaqueline kom fram till hotellet, checkade in och gick in till konferensrummet. Första dagen handlade om att jobba med en ny strategi som berörde mer eller mindre (framför allt mindre) Jaquelines jobb. Hon suckade redan i förväg. Enligt dagordningen skulle höjdpunkten vara på eftermiddagen: grupparbete med redovisning inför hela sällskapet. Hon var inte rädd för det men hade alltid tyckt att det inte var effektivt. Jaqueline var en doer, som föredrog att testa sakerna än att debattera över för- och nackdelar under flera timmar. Detta konsensusbehov hade aldrig riktigt passat henne. 

Hon satt sig längs back i konferensrumme och kände att telefonen vibrerade: ett sms! "Jag får bara skicka tre sms per dag, det är komplicerat. Om du lever ditt liv mer crazy hade DE lovat fler meddelande. Försök räkna till tio innan du pratar idag! Din Paul". Han hade svarat! De kunde kommunicera med varandra! Vilken glädje! Men vad menade han med att leva mer crazy? Vem var dessa "DE" med stora bokstäver? Och räkna till tio innan att prata, det var en riktig utmaning för henne, men absolut värd ansträngningen! 

Förmiddagen gick som planerat, utan att Jaqueline sa något. Hon undrade om hon fick pluspoäng för alla gångerna hon var på väg att säga något men förblev tyst? Det blev dags att äta lunch och sällskapet gick ner till restaurangen. Hon kände de flesta av deltagarna och Erik, en gammal kollega, valde att äta lunchen bredvid henne. De hade en gemensam nämnare och det var att någon i deras respektive familj hade tvingat de att ta hand om husdjur. För Erik var det hans dotter som lämnade både Chinchillas och ansvaret till honom när hon lämnade hemmet för att börja plugga. Erik startade samtalet med Jaqueline och undrade över Kiki. De pratade genom hela lunchen om allt och inget. Jaqueline kunde inte hindra sig själv att jämföra hennes liv med hans för att se vem hade det craziaste. Han hade en villa med trädgård, i någon medelstor stads förort, han var gift, hans barn hade flyttat hemifrån för pluggandets skull och han hade behållit chinchillarna. Den enda skillnaden hon kunde se var att när Erik kom hem fick han träffa sin fru. Jaqueline betraktade Eriks liv som rätt tråkigt. Men vad? Då var hennes liv också tråkigt? DE hade säkert rätt, hon var tvungen att ändra på det!

Grupparbetet började direkt efter lunchen. Åtta personer i ett litet konferensrum utan fönster skulle kläcka ett sätt att implementera den nya strategin. Eftermiddagen skulle säkert bli lång men hon skulle räkna till tio! Och även till tio tusen om det skulle ge henne en chans att kommunicera med Paul!
_________________________________________________________________________________
Jaqueline descendit du train. Malgré son retard, elle voulait prendre la peine de téléphoner à Gunilla pour savoir si tout était en ordre. Tout en marchant jusqu'à l'hôtel où la conférence aurait lieu, elle composa le numéro.
"- Gunilla à l'appareil?
- Bonjour, c'est Jaqueline. Je ne te dérange pas trop tôt?
- Non, non, je viens d'arriver chez toi et j'ai juste dit bonjour à Kiki. Ton voyage s'est bien passé?
- Tu ne devineras jamais, Paul m'a envoyé des sms! Incroyable, il faut que je te voie pour te raconter en détails, as-tu un peu de temps demain soir quand je passe chercher Kiki?
- Quoi? Mais oui, absolument, on en parle demain. Incroyable!
- Effectivement, je t'en dis plus demain! Je dois filer, bonne journée!"

Jaqueline arriva sur le lieu de la conférence, s'enregistra et se dirigea vers la salle. La première journée était composée de la présentation d'une nouvelle stratégie qui concernait plus ou moins (plutôt moins) Jaqueline dans son travail. Elle soupirait déjà à l'avance. D'après l'ordre du jour, le point culminant serait le travail en groupe de l'après-midi, avec un compte-rendu devant toute l'assemblée. Ca ne lui faisait pas peur mais elle avait toujours trouvé ca peu efficace. Jaqueline était une femme d'action, qui préférait essayé de nouvelles choses à la place de débattre le pour et le contre pendant des heures. Sur ce point, elle s'était toujours sentie étrangère dans le monde du travail dans ce pays si amoureux du concensus.

Elle entra dans la salle de conférence, s'assis tout au fond et lorsqu'elle s'assis, elle sentit son téléphone vibrer: un sms! "Je n'ai droit qu'à trois messages par jour, c'est compliqué. Si tu vis ta vie plus crazy, ILS m'ont promis plus de messages. Essaye de compter jusqu'à 10 avant de parler aujourd'hui! Ton Paul". Il avait répondu! Ils pouvaient communiquer! Quelle joie! Mais vivre sa vie plus crazy, que voulait-il dire par là? Et qui étaient ces "ILS" en lettres capitales? Compter jusqu'à 10 avant de parler, c'était pour sûr un challenge, mais le jeu en valait la chandelle!

La matinée se déroula comme prévu, Jaqueline ne fit aucune intervention. Elle se demandait si toutes les fois où elle s'empéchait d'intervenir lui donnerait plus de points? L'heure du déjeuner arriva et l'assemblée se dirigea vers le restaurant. Elle connaissait la plupart des participants, et Erik, un collègue de longue date la retrouva et déjeuna à côté d'elle. Ils avaient plusieurs points communs, notamment le fait qu'un autre membre de leur famille leur avait imposés un animal de compagnie. Dans le cas d'Erik, il s'agissait de Chinchillas. Sa fille les avait voulu pour ses 13 ans et le jour où elle était partie faire ses études, la grande cage  ainsi que les obligations était restées chez Erik. Erik entama la conversation en lui demandant comment allait Kiki. Ils discutèrent pendant tout le déjeuner de choses et d'autres. Jaqueline ne pouvait s'empêcher de comparer sa vie avec celle d'Erik, qui des deux avait la vie la plus crazy. Il possédait une villa avec jardin dans la banlieue d'une ville moyenne, avait des responsabilités au travail, il était marié et ses enfants avaient déménagé dans d'autres villes pour leurs études, Erik avait gardé les Chinchillas. La seule différence qu'elle pouvait constater était que Paul était décédé alors qu'Erik retrouvait sa femme quand il rentrait chez lui. Pour le reste, elle considérait que la vie d'Erik était bien conforme aux normes et de ce fait, ennuyante. Quel coup! Elle se rendit compte qu'elle trouvait sa vie à elle ennuyante! ILS avaient raison, il lui faudrait changer les choses!


Le travail en groupe commenca après le déjeuner. Par groupe de huit, ils devraient pondre une méthode de mise en place de la stratégie, le tout enfermés dans une petite salle de conférence sans fenêtre. L'après-midi s'annoncait long, mais elle compterait jusqu'à dix! Et même jusqu'à dix milles si elle ca lui permettait de communiquer plus avec Paul!


Förseningen - Le retard (6)

Jaqueline satt på tåget och tittade på hennes mobil sedan resan hade börjat. Ju mer hon tänkte på det, desto mer irriterad blev hon på Paul. Om han hade haft den möjligheten att kommunicera, varför hade han inte använt den tidigare? Hon hade känt sig så ensam, själv med Kiki. Med vad skulle hända om hon svarade på meddelandet? Om Paul kunde skriva, kunde han kanske läsa också! Hon skrev ett sms: "varför skrev du inte tidigare till mig?" 
Hon var otålig och kunde inte sitta still. De flesta av vagnens passagerarna sov, oftast i obekväma ställningar. Några snarkningar hördes, skandal i den tysta första klassen! Tåget saktade ner och stannade. De var mitt ute i ingenstans. En rösta började höras ifrån högtalarna och den förklarade att det var signalfel. Inte något att bli förvånad över tänkte Jaqueline. Några suckade till. Jaqueline var tvungen att hitta på något konstruktivt för hennes hjärna, om hon ville överleva väntan både efter Pauls svar och efter att tåget skulle köra vidare. Hon började lyssna på podcasten om Djingis Kahn som Paul hade tipsat om och lät sig vagga av historikernas röster. 
Tåget började rulla vidare. Rösten i högtalarna mumlade några ursäkter och meddelade cirka 30 minuters försening. Jaqueline informerade hennes kollegor om förseningen och somnade så småningom. Hon hoppades att hon inte skulle bjuda hela vagnen på en dregelspektakel under sömnen. Rösten väckte alla resenärer när tåget närmade sig slutdestinationen. Hon öppna ögonen och tittade direkt om hon hade fått svar. Ingenting. Paul var tyst.
_________________________________________________________________________________
Jaqueline était assise dans le train et observait l'écran de son téléphone depuis le début du trajet. Plus elle y pensait, plus elle se sentait devenir furieuse après Paul! S'il avait cette possibilité de communiquer, pourquoi ne l'avait-il pas utilisée plus tôt? Elle s'était sentie si seule et abandonnée avec Kiki. Et si elle répondait au message? Après tout, si Paul, de là où il était, pouvait lui écrire, il pouvait aussi certainement lire! Elle composa un sms: “Pourquoi ne m'as tu pas écrit plus tôt?". 

Elle ne tenait pas en place sur son siège. Les autres passagers étaient pour la plupart assoupis dans des positions disgracieuses. Quelques ronflements se faisaient entendre, le comble de la première classe. Le train se mit à ralentir puis s'arrêta. Ils étaient en rase campagne. Les haut-parleurs se mirent à grésiller et la voix annonca un problème de signalisation. "Ah tiens, pour changer..." pensa Jaqueline. Des soupirs se firent entendre dans le wagon. Jaqueline devait s'occuper l'esprit, sinon elle perdrait patience rapidement, entre l'attente de la réponse de Paul et la remise en marche du train. Elle se mis à écouter le podcast sur Djingis Kahn dont Paul avait parlé et se laissa bercer par les voix des deux historiens.


Le train s'ébranla enfin et la voix annonca, après quelques vagues excuses, un retard d'environ 30 minutes. Après avoir prévenu ses collègues de son retard, Jaqueline s'assoupis à son tour. Elle avait pris soin de caler sa tête: elle voulait éviter d'offrir le spectacle d'une descente de bave aux autres passagers du wagon. La voix réveilla tout le wagon lorsque le train s'approcha de la destination finale. Elle ouvrit les yeux et regarda directement si elle avait recu une réponse. Rien. Paul était silencieux.

Meddelandet - Le message (5)

Jaqueline hade gått upp för en halv timme sedan. Hon hade förberett sig och tittat diskret i tvättstugan efter Kiki. Trots att hunden var ung avskydde han gå upp tidigt på morgonen och som vanligt, han ignorerade henne. Jaqueline var glad att kunna räkna med Gunillas hjälp. Gunilla var en gammal vänina, som bodde i byn. Hon, som hade liksom Jaqueline förlorat sin man, hade nyss blivit pensionär och att ta han dom Kiki om dagarna hade varit hennes räddning mot tristessen. När Jaqueline åkte flera dagar fick Kiki bo hos Gunilla dygnet runt. 
Jaqueline var nästan redo. Hon kollade att hon hade med sig det nödvändiga: dagordning för konferensen, halsbandet och siddensjalen hon skulle bära samt hennes necessär, version kompakt. Hennes tågbiljett hade hon i mobilen och busskortet var laddat med tillräckligt med pengar för att åka fram och tillbaka till stationen ett antal gånger. Även om hon fick åka taxi föredrog hon kollektivtrafik. Hon gillade att sitta på bussen och titta på folk och föreställa sig vart de åkte och hur var deras liv. 
Mobilen, som låg på byrån i entrén lyste, hon hade fått ett meddelande. “Du glömmer att ta med din plånbok! Din Paul". Hon var tvungen att läsa sms:et flera gånger för att vara säker att hon hade förstått det hon precis hade läst. Det stämde, hennes plånbok låg på köksbordet, hon höll på att glömma den där! Men hur kunde hon ha fått ett meddelande från Paul? Hon hade sagt upp hans abonnemang efter hans bortgång och hade kastat telefonen. Hur var detta möjligt? Tiden gick och om hon ställde sig för många frågor skulle hon missa sin buss och sitt tåg. Hon tog på sig skorna och kappan och lämnade huset. När hon satt på bussen plockade hon upp meddelande igen och var stum av förvåning. Var det någon som förföljde henne? Meddelandet kom ju från Pauls nummer, men kunde någon vilja henne illa? Hon bytte transportslag och satt sig på tåget. Frukosten serverades. Hennes telefon lyste igen, nytt meddelande. "Det finns ett nytt podcastsavsnitt att lyssna på, som handlar om Djingis Kahn, det kommer du att gilla! Tåget kommer att vara 35 minuter försenat, du borde ringa dina kollegor. Din Paul". Vad var detta för någonting? Hon tittade i appen för att se om podcastens avsnitt fanns och till hennes förvåning fanns det drygt en timme diskussion om den mongoliske härskare tillgängligt! Men tåget? Hennes resa gick ju som planerat så länge, även om hon hade en bra bit kvar. Hon var fundersam.
_________________________________________________________________________________
Jaqueline était levée depuis une demie heure. Elle s'était préparée et avait entrouverte la porte de la buandrie pour jeter un coup d'oeil à Kiki. Malgré son jeune âge, le chien détestait sortir de bonne heure et comme à son habitude, il avait ignoré Jaqueline. Jaqueline était soulagée de pouvoir compter sur Gunilla, une amie de longue date qui habitait dans le bourg, pour s'occuper de Kiki. Gunilla, veuve elle aussi, était retraitée depuis peu de temps et s'occuper de Kiki dans la journée était sa bouée de sauvetage pour se sortir de l'ennui. Lorsque Jaqueline partait plusieurs jours, elle prennait le chien chez elle pour la nuit.

Jaqueline était presque prête et elle vérifiait qu'elle avait l'indispensable dans son sac: l'ordre du jour de la conférence, le colier et le châle qu'elle porterait plus tard ainsi que son nécessaire de toilette, version voyage. Elle avait son billet de train en forme de sms dans son téléphone et sa carte de bus était chargée, de quoi faire quelques aller-retours entre chez elle et la gare. Même si elle avait la possibilité de commander un taxi, elle préférait prendre les transports en commun quand elle en avait le temps. Elle adorait observer les gens et se demander où ils se rendaient et quel genre de vie ils avaient.

L'écran de son téléphone posé sur le meuble de l'entrée s'éclaira: elle avait recu un message. "Tu oublies de prendre ton porte-feuille! Ton Paul". Elle du relire le message plusieurs fois pour être sûre de comprendre ce qu'elle venait de lire. Effectivement, elle était entrain d'oublier son porte-feuille sur la table de la cuisine, mais comment pouvait-elle recevoir un message de Paul? Elle avait résilié son abonnement quelques temps après son décès et jeté le téléphone, comment était-ce possible?

L'heure tournait et si elle se posait trop de questions, elle allait rater son bus et son train. Elle enfila ses chaussures et son manteau et quitta la maison rapidement. Une fois dans le bus, elle relut le message. Elle était époustouflée. Est-ce que quelqu'un l'épiait? Le message provenait bien du numéro de Paul, mais pouvait-elle être la cible d'une malveillance? Elle changea de mode de transport et s'assis dans le train. Le petit déjeuner lui fut servit. Son téléphone lui indiqua un nouveau message: "Il y a un nouveau podcast de disponible qui parle de Djingis Kahn, tu devrais aimer! Le train va être en retard de 35 min, tu devrais prévenir tes collègues. Ton Paul." Qu'est-ce que c'était que cette histoire? Elle vérifia dans l'app pour voir si le podcast auquel le message référait exsitait et à sa stupéfaction, oui! Il y avait un podcast de plus d'une heure disponible à l'écoute! Mais le train? Son voyage se déroulait comme prévu jusqu'à présent, même s'il lui restait un bon moment de trajet. Elle était perplexe.